Det är sjukt när man får den där känslan. Känslan av att inte ha någonting, samtidigt som det känns som att man har allt. Att ha människor som älskar än och som man älskar, men ändå kunna känna sig helt ensam. Det tycker jag är sjukt. Vad är det som gör att bara för att det inte finns en pojke som älskar mig och vill ha mig för just den jag är så är jag ingen. Jag vill på något sätt motsäga mig den kraft som kärleken (eller brist på den) får över människor. Jag vill kunna känna mig hel utan att sakna något eller någon. Att jag utan just honom är stark ändå. Att det är jag som har kontroll, så vill jag känna. Men så kommer den... känslan av saknad och förlust som naglar sig fast i hjärtat och äter upp det från insidan. Den äter sig ut genom kroppen och lämnar min själ och mitt sargade hjärta blottat för omvärlden. Det är sjukt när man får den där känslan.